Från början

Denna blogg kommer handla om min knäskada som jag drog på mig den 20 Maj 2011 och hur det har gått efteråt. Jag kommer löpande att uppdatera om det händer något unikt eller framsteg i min rehabilitering.

Allt började med att jag spelade en fotbollsmatch och vred mitt knä. Efter magnetröntgen visade det sig att mitt korsband samt minisk var skadat.

Efter nio månaders förebyggande träning fick jag äntligen operationstid. Innan operationen hade jag hört om hur många som helst som hade gjort samma ingrepp och kommit tillbaka till fotbollen utan problem efter 6-12 månader. Jag var riktigt taggad över att få komma tillbaka till fotbollen och börja min rehab-träning.

Operationen gick till på följande sätt.

Jag kom till lasarettet, anmälde mig i receptionen och sedan gick jag till operationsavdelningen. Väl där var det en trevlig sköterska som rakade mitt ben och gav mig några kläder jag var tvungen att använda. När jag var klar med att klä på mig blev jag visad till ett rum där det stod tre personer och väntade på mig. De frågade mig flera gånger vad mitt personnummer var och vilka allergier jag hade med tanke på att de skulle söva ner mig. Efter det kom ortopeden in. Han berättade tillvägagångssättet, att de först skulle göra lite undersökningar på mig när jag väl var sövd och att de sedan gick in med en liten kamera för att se vad som var sönder och sedan fixa det så bra som möjligt. Efter ca 6-7 timmar skulle jag vakna och känna mig väldigt snurrig. 

Bild på mitt knä ett par dagar efter operationen:

Precis som han hade förklarat vaknade jag sex timmar efter operationen och kände mig väldigt snurrig. Den skönaste känslan var att jag inte kände någon smärta och att jag rent faktiskt kunde röra mitt ben relativt bra. 

Tyvärr hamnade jag bredvid en väldigt ledsen tjej i uppvakningsrummet som grät och skrek konstant, personalen hade väldigt stora problem med att få tyst på henne. När jag hade fått en bulle, lite saft samt en kopp kaffe kom ortopeden in till mig. I detta läget var jag väldigt snurrig och kom några dagar senare på vad det egentligen var han hade sagt till mig. 

Hans besked var att där var fler defekter i mitt knä än de hade räknat med. Korsbandet var avslitet och den yttre minisken var såpass skadad så de fick klippa bort stora delar av den och sy fast resterna. Sålångt var allt som jag hade trott. Sedan kom den bittra sanningen, det visade sig att 4/5 ledbrosk i knät var antingen slitna, kluvna eller så var där en spricka i dem. Ortopedens slutsats var att jag aldrig mer skulle kunna syssla med kontaktsport, skidåkning, tennis eller liknande sålänge jag skulle kunna gå ordentligt när jag blir 30 år gammal.

Detta kom som en chock, dock var det först ett par dagar senare att jag kom på vad det egentligen var han hade sagt när jag besökte min sjukgymnast. Då förtydligade han det med att säga följande:

"Att ditt knä ens ser helt ut från utsidan är konstigt, och jag förstår inte hur du har kunnat träna som du gjort de senaste 9 månaderna. Detta var inte alls vad vi hade förväntat oss. Nu blir det inte mer fotboll för din del och du kommer ha ett tufft schema framför dig"

För en fotbollsälskare är det svåra ord att ta till sig. Jag har varit otroligt deppig de senaste dagarna.

Nästan all min fritid har gått till fotboll i nästan 20 år. Jag andas fotboll och älskar allt som har med det att göra. Umgänget är fantastiskt och att utföra och lyckas med spelet är nästan bättre. 

Jag hann med sex matcher i min nya förening innan skadan var framme. Det kändes verkligen som jag hade hittat rätt. Även efter skadan var jag ute på idrottsplatsen och kollade på matcherna. Träningarna kunde jag inte heller hålla mig ifrån, det är som sagt en speciell gemenskap man har i ett lag. När jag fick reda på att jag inte längre fick spela så slog det mig att man kanske skulle bli tränare istället eller något liknande. Fast det är ett ganska hårt jobb och kräver disciplin, vilket jag inte anses ha om ni frågar mig :)

Nu väntar 6 veckor på kryckor där jag enbart ska jobba på min rörlighet och få igång musklerna lite så de inte försvinner helt. Efter detta ska jag förhoppningsvis börja cykla. Just nu är det svårt att utföra övningarna p.g.a. svullnader och ömhet, men jag gör så gott jag kan.

Imorgon ska jag in till ett andra möte med min sjukgymnast där vi kommer fortsätta med övningarna som jag vanligtvis gör hemma på golvet. Vi har bokat in regelbundna möten så vi kan följa upp allt och bygga på med övningar när den tiden kommer.

Som avslutning på detta inlägget vill jag tacka för allas stöd under det senaste året, speciellt Charlo. Ska inte glömma bort Skurups AIFs spelare som var väldigt vänliga när skadan hände samt efteråt. Ord kan värma riktigt gott!